Pastell skavanker
Ensam
Chuck Palahniuk
Ensamheten gör mig sjuk…
Farväl herr Groda
Ps. Såg terracotta armén på Östasiatiska idag. Det var en riktig besvikelse! Jag hade förväntat mig en något mer storskalig installation, något som kunde ge ett hum om den massiva ursprungs armén på hela 6000 statyer! istället fick man se några enstaka bitar från originalet, kompletterat med text och bild. Rundturen gick på kanske tio minuter. Ett plus var i alla fall det kusliga bergsutrymmet under Östasiatiska, där utställningen hålls.
Cat people
<span xmlns=''><p>
<span style='font-family:Lucida Handwriting; font-size:14pt'>Klockrent!
</span></p>
<p>
<span style='font-family:Lucida Handwriting; font-size:14pt'> </span></p>
</span>
Metro :
Kattfolket tenderar att vara bland annat kreativa och filosofiska
Klockrent!
Bli först!
Man kan fortfarande bli först med att komentera min blogg! ;)
Hjälp, vem är jag?
På mitt korta besök i skolan stötte jag ihop med min skolmentor, som genast ville veta hur det står till med mig(helt förståligt då jag ganska plötsligt sagt upp kontakten med skolan/alla, på obestämd tid). Jag drog en obekväm men nödvändig förklaring, om hur jag mått sämre och för tillfället behöver vara sjukskriven. Hon är alltid så förstående med sådant, även om jag tror att psykiskohälsa är något väldigt främmande för henne (som för många). Hon skräms i alla fall inte inför att ställa de där jobbiga frågorna som hur är läget eller om man får något fungerande stöd. Dessutom brukar hon alltid dra de mest lustiga paralleller mellan en själv och hennes nu vuxna barn. Ibland känns dessa associationer helt hopplöst orelevanta, då jag och hennes barn "metaforiskt" lever på två helt olika planeter. Men så ibland träffar hennes historier hammaren på spiken perfekt! och hon kan säga de mest kloka och omtänksamma ord man aldrig någonsin trodde man skulle få höra från en främmande medmänniska.
Idag berättade hon om en av sina söner, som levde ett ganska kaotiskt liv när han var i min ålder, på och av olika utbildningar och jobb. Det var inte för än långt senare i livet som han fann någon stabilitet i tillvaron och listade ut vad han ville göra med sin tid. Vid 28års ålder utbildande han sig till lärare, samma yrke som han än idag jobbar med. Den relevanta poängen med det hela var "att det aldrig någonsin är försent att hitta rätt". Hon syftade på min väldigt brokiga gymnasium gång och hur jag kommer att behöva ta igen så mycket en dag då jag är frisk . Hon vill alltid betona hur hälsan är det väsentligaste av allt här i livet, att allt annat får komma på andra plats och att det faktiskt är "okej". Tack för dina visa ord, Eva!
Hon tipsade också om en nyutgiven bok av Caroline af Ugglas, "Hjälp vem är jag?"
Bildkälla: google
Den berör just depressioner och livskriser ur ett personligt och en "POSETIVT" synvinkel (hallå, det är ju ändå världens mest levande människa vi pratar om!). Huvudsakligen ska boken vara baserad på hennes egen kamp med depression och identitetssökande. Av det lilla jag sett och hört från denna mycket sällsynta människa så tror jag att hennes bok kan vara mycket läsvärd, och möjligen innehålla en del berikande anekdoter. Eftersom jag är en själv-diagnosticerad "självhjälps junkie" så lär jag definitivt spana in den.
Livet är inget krig
Är nyss hemkommen från en massa jäktat farande överallt, till möten som ställts in och lärare som är hemma för vård av barn. Sitter hemma nu i alla fall, med en ansiktsmask från apoteket och försöker andas lugnt för att inte missa fler andetag. Avslappning är verkligen inte min grej men när man har kollappsat på golvet av utmattning (ännu gång), bokstavligen oförmögen att röra en muskel i minst en halvtimme, då vet man att man behöver ta det lugnt ett slag. Det är ju bara en sund och normal reaktion, ändå känns besvikelsen över kroppen så oerhört bitter. (jävla prestations samhälle!). Det blev inte mycket av denna dag, ingen skola , inget möte med arbetsterapeuten, som jag dessutom sett fram emot, och ingen tid över till annat heller. Jag måste lära mig att hantera och bejaka sånna här dagar. Det går inte att leva hela livet som om varje dag vore kamp för att uppnå så mycket som möjligt. LIVET ÄR INGET KRIG DU MÅSTE VINNA! Du vet ju det här Leo!
Dagens bra sak är att jag äntligen fick min sjukskrivning i posten, skönt! Då har jag svart på vitt en ursäkt för min nuvarande "värdelöshet". Det underlättar en hel del med skolan också.
Bildkälla: saknas
Blogg?
Dålig morgon
Fyra år till med Alliansen…Vilket bakslag, nu känner jag mig tio ggr mer deprimerad.
Tröstar med måbra musik.
A fucked up mind
Jag har drömt mycket mardrömmar på sistone (efterhängande biverkning från min medicinnedtrappning), bland annat en om att jag råkar hamna på videofilm och ser jätte tjock. Jag vaknar verkligen med ångesten kvävande i halsen. Finns det något mer löjligt! Jag ser inte ens ”tjock” ut i drömmen, bara normalviktig som förr. Jag ser faktiskt vackrare ut, frisk och välmående, inte sjuk och äcklig som nu. Det är ju så jag vill se ut egentligen men ändå så ger bara tanken mig ofattbar ångest. Varför? Hur kan jag må så dåligt över att bli frisk när jag samtidigt lider så av att vara sjuk.
100 kilo
En räddare i nöden
Den här boken krossar mitt hjärta, samtidigt om den får mig att känna mig mindre ensam. En tonårs revolt mot det konservativa, ytliga, falska, känslokalla samhället (jag har många adjektiv för att beskriva vad jag hatar med denna värld). Tyvärr har inte mycket förändrats sen JD Salinger skrev The Catcher in the Rye, på 50-talet. Protagonisten Holden blir i epilogen inlagd på sjukhus, troligtvist för instabillitet och depression. Varför är alltid de som inte vilja leva efter normen "psykiskt sjuka "?
Tillbaks i stormen
...En månad senare och pressen av att gå i skolan tar livet av mig. Jag äter sämre, sover mindre och stressar mig sjuk. Min maniska cykel går vidare och depressionen är ett faktum. Jag har kört mig själv i botten i försöket att hålla samma tempo och krav som andra…och inte är det första gången heller. 20 år och kan inte ens ta hand om mig själv.
Deprimerad , utbränd, ätstörd. Just pepp merit lista man har.
Bild: Moa Hoff
